Att medielandskapet har genomgått en kraftig förändring de senaste åren är väl ingen nyhet direkt. Nya kanaler för information skapas hela tiden. Det här mediet - bloggar - är kanske det mest tydliga exemplet på detta.

Men det för med sig en del konstigheter också. Ta sport på tv till exempel. Förr i tiden fick man nöja sig med en kommentator i den enda kanalen som fanns när det visades landslagsfotboll. För dessa herrar (handlade nästan uteslutande om herrar som hette Putte Kock eller Bo Hansson) var det inte så viktigt att leverera åsikter. De kommenterade mtachen. Punkt slut. Om de hade åsikter om förbundskaptenen eller arbetsvillkoren för pressen i samband med landskamper kom det inte till tv-publikens kännedom.

Idag har vi ett (snart) oräkneligt antal kanaler som visar sport. Numer har varje kanal inte bara en utan 2-3 "experter" av varierande kvalitet som levererar åsikter om stort och smått i en aldrig sinande ström.

Det ligger i sakens natur att alla per definition inte kommer att ha samma åsikt. En egen vinkel är guld värd. Det ser ut på samma sätt hos de tryckta kollegorna. Krönikörerna står som spön i backen när man öppnar tidningen. Alla har en egen byline (är det kvinnor snackar vi om helfigur) och synpunkter, teorier och åsikter. Hela tiden. Den rosa tidningen skall fyllas. varje dag - sju dagar i veckan.

Var lurar då faran i detta? Är det farligt att många tillåts ha och ventilera sina åsikter? Måste man läsa allt om man inte gillar det som skrivs?

Självklart inte. Men, och här kommer poängen; för de som inte själva orkar "stå emot" experternas intryck och lita på det som de själva ser och upplever kan frestelsen bli stor att "tycka som Glenn". Det är alltid en lättare väg ut att tycka som någon annan än att sätta sig in i frågan och tänka själv.

Det är inte farligt med en bild att hålla sig till - sin egen. Våga lita på dina egna intryck. Bilda dig en egen uppfattning byggd på din egen erfarenhet.

*

Om du sedan skaffar dig en blogg kan du skriva ner dina åsikter och sprida dem - då bidrar du till att det har blivit ytterligare en till i etern som måste tycka till, bara för att det går. Ung. som det blogg-inlägg du just nu har läst. 

Prövningarna fortsätter. Fick för ett tag sedan ett brev från den högskola dit jag sökt nästa termin. Nu har man bytt ut kursen jag ville gå mot en annan. Känns väl inte som något större problem eftersom innehållet kändes både näraliggande och bra.

Jag uppmanades att göra en efteranmälan på högskolans egen sida. Det visade sig inte vara så lätt. Jag kunde inte hitta den möjligheten. Det enda som erbjöds var efteranmälningar till höstterminen 07!

Jag börjar fundera nu om det kan vara en del i ett dolt antagningsförfarande. Ett intagningsprov. Den kurs jag sökt handlar om i första läget om eDemokrati.Nu är kursen ändrad till eDeltagande. Skolan kanske helt enkelt vill testa de som sökt om de klarar att anmäla sig via skolans hemsida, även om de "gömt" den länk som borde ha funnits. Kan de knäcka koden?

Eftersom jag gick bet på detta första hinder börjar jag nu tvivla på det vettiga i att fullfölja planerna på studier efter jul. Kanske kan svaret som jag hoppas få på mitt ebrev till skolans studierektor skingra dimmorna? Fortsättning följer.

Det verkar ha sina sidor att börja studera igen. Glädjen och inspirationen finns där. Gemenskapen som uppstod när vi (några arbetskamrater) bestämde oss för att läsa på distans, kvartsfart håller i sig. Spänningen över att "söka" och vänta på antagningsbesked gör nästan att man känner sig ung på nytt.

Men så var det ju det här med studiemeriter. Döm om min förvåning/irritation/besvikelse när jag kunde läsa att jag "fått dispens" från ett eller flera krav samt att jag har lämnat in över intyg utvisande 200 akademiska poäng men att jag har fått tillgodoräknat mig 22 av dessa!

Va! Förmodligen gamla kurser som inte finns länge som spökar. Snacka om att känna sig passé. Kravet att få läsa kursen var 30 poäng eller 5 års yrkeserfarenhet. Med en examen på 140 (gamla) poäng och lite kurser därtill tyckte jag inte att jag behövde bry mig om att intyga att jag också jobbat i fem år. Så kom det till slut att handla om att lyckas passera "nålsögat" med hjälp av en dispens. Snopet och till priset av en rejält stukad självkänsla.

Måste bara uttrycka min stora tillfredsställe över att Van Morrison kommer till Göteborg för en spelning den 26 april. Är lycklig innehavare av biljett till festen.

Har spelningen i Slottskogen 2005 i stark minne. En augustikväll. Nedanför Bragebacken. Per-Erik Hallin (av alla!) och Daniel Lemma värmde upp. En relativt liten skara människor. Öltält, picknick. Många åhörare i min egen ålder, av naturliga skäl kanske? Nåväl, avslappnad stämning. Ingen konserhets. Man kom över biljetter på ett sansat sätt, utan att behöva köa timtal samma dag som de släpps. Tilltalar oss +50. Man hittar en plats nära scenen utan att orsaka kalabalik.

En man med en låda på marken; jo, han kränger turnetröjor. Resten är Morrison-musik för hela pengen. En del "jazzsoloapplåder" stör mig personligen, men för all del. Ett oförglömligt minne. Han har sina sidor. Koketterar med sina nycker. Dricker ofantliga mängder Ramlösa. Kostymen för trång. Stråhatten - ja, vad ska man säga? Men musiken!

Har försökt hänga med i den raska skivutgivningen sedan dess. Och försökt köpa ikapp det gamla. Hitta bootlegs på mässor och i den lokala begagnadehandeln. Men med det takt the Man håller kan det bli problem. Han har i dagarna (22 okt) släppt en ny alt dubbel/trippel-CD med gammalt material. The best of vol 3 ligger inte långt bak i tiden. Till det filmhits, coutryplattan.

Väl mött i Lisebergshallen alla älskare av Van Morrison (en av de fyra stora enligt Lundell; Dylan, Springsteen och Niel Young).

Iskall morgonluft

Frostkristaller på marken

Regn, rusk till kvällen