Anders Westergårdh, läsvärd krönikör i Aftonbladet, träffar huvuden på ett stort antal spikar i dagens krönika. Inledningsvis handlar det om egoistiska människor och engångsgrillar. Sedan utvecklar han sin tanke och ger många fler exempel på den nya egoism/individualism som blir allt mer synlig.

Det är lätt att instämma i det han säger och även till hans kanske blygsamma slutsats om att det inte går att förändra människor hur illa de än bär sig åt och han avslutar med att föreslå ett förbud mot engångsgrillar.

Läs hans krönika och fundera. Något mer än ett förbud kanske vi kan hitta på?

Har det inte sett nattsvart ut förut, gör det det nu defintivt. I det stora livsspelet alltså.

Öppnade ett brev som blivit liggande under semestern. Trodde ett tag att det var en räkning jag glömt att betala (sådant händer - och det har ett pris). Men döm om min förvåning; ett försäkringsbolag meddelade att min försäkring "enlig avtal" upphörde och skulle utbetalas "skattefritt".

Mina föräldrar tog en försäkring när jag var liten i ett numer avsomnat bolag vid namn Balder. Någon sorts "far-son" försäkring som sedemera kunde ändras och leva vidare. Jag har betalat en mycket blygsam summa per kvartal (sedemera helår) utan att tänka närmare på saken. Vill minnas att det fann en lite skräckinjagande formulering "Om föräkringstagaren upplever år.....". Sådant man inte vill tänka på.

NU är den dagen här, tydligen. En smärre summar pengar  kommer att utbetalas. Inget som ändrar min livsföring, långt ifrån. Snarare kanske som en liten blygsam tipsvinst.

Men jag känner lite obehag. En LIV-försäkring som faller ut. Jaha, så det blev inte mer? Är det färdigt nu?

Får försöka slå bort de dystra tankarna och försöka hitta på något (skall inte bli svårt - det har kommit förslag redan från närstående intressenter) "livsuppehållande" för pengarna. För det är väl det som är tanken med livförsäkringar; de skall GE LIV åt livet?

Har uppenbarligen nått ett nytt stadium i utvecklingen. Verkar som man blivit "farfar" på heltid i omgivningens ögon.

Fick Tomas Arvidssons bok Morfar/farfar.nu i present. Med glimten i ögat förstås, men ändå.

Jag har tagit boken till mitt hjärta och läst de inledande kapitlen. Verkar lovande, mycket lovande. Har förstått att det "förväntas" en recention så småningom (det brukar ta tid för mig att smälta mina intryck). Men jag lovar att försöka.

Kikade lite på bokrecention.se. Ingen verkar (ännu) har antagit utmaningen där. Vi får se vad det lider!

Var bjuden till vännerna med stark Maderiaanknytning. Alltid lika roligt att få besöka dem.

Sönerna var med (inkl barnbarnet och "svärdottern"). Espetada var stod högst på önskelistan och förväntningarna infriades. Grillspetten smakade gudomligt, som vanligt. Till det portugisiskt vin av god kvalité som matchade maten perfekt.

Vännernas trädgård är ett paradis på jorden. Vattenfall, dammar, gångstigar, välansade buskar, färgsprakande planteringar och skinande gröna gräsmattor. Vattenfallet är en historia för sig med en liten mini-levada (självklart!) och en damm med några karpar. Flera altaner, berså, uteplatser och ett uterum.

Till denna kulinariska högtid lades vit Periquita som välkomstdrink och givetvis maderiavin till efterrätten. Jag tror t.o.m att det dök upp lite portugiskt brandy till kaffet (Macieira).

Man kan svårligen ha en trevligare afton, hur man än skulle försöka ordna till det själv.

Barnbarnet fann sig inledningsvis väl tillrätta, kräktes lite, kissade på farfars sandaler och somnade sedan för kvällen på en av vardagsrummets soffor (som hans far och farbror före honom). Bedårande som vanligt!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att Van Morrison spelade en Pink Floyd låt på Stockholm Jazz Festival. Jag blottar min okunskap och erkänner att jag inte visste om hans deltagande i The Wall. Jag hittade denna video på Youtube. Lyssna och njut. Den var ännu bättre på Skeppsholmen.

Nyss hemkommen från Stockholm från ett kort men givande besök på Stockholm Jazz Festival. Anledningen var Van Morrison så klart. Stor lycka att han spelar två gånger under så kort tidsrymd i Sverige. Kände att det tillfälligt inte fick gå mig ur händerna.

Van spelade exakt de obligatoriska 1,5 timmarna. Gloria som avslutning. Så långt var allt bekant. Men än verkar inte miraklens tid vara förbi. Han talade till oss! Skojade med bandmedlemmarna. Nästan nojsade stundtals. Stoppade in en Pink Floyd låt och lät en av tjejerna i kören briljera. Tidvis verkade Van så upprymd att han inte visste vilket intrument han skulle använda. Munspel, sax, piano, ukelele och möjligen gitarr nästan på en gång.

Jag kan hålla med de stora drakarnas omdömen (DN , Svd och Aftonbladet). Man kunde möjligen ha önskat sig ett vassare låtmaterial. Men min egen lilla teori är att Van Morrison valt sina låtar denna gång för att tillfredsställda en "kräsnare" mer renodlat jazzintreserad publik kanske.

Jag kan också dela irritationen som återfinns hos en "bloggkollega". Eventpubliken får gärna finnas på koncerterna (så klart) men var rädd om fansen! Eventfolket är lättflyktiga varelser. Om Van Morrison inte gillar att få tretusen blixtar i ansiktet under sina spelningar får man acceptera det tycker jag dock. Hur mycket vi gillar honom måste vi inse att vi inte äger honom eller hans konstnärsskap. Vill han spela med ryggen mot publiken och är tillfreds med detta får man köpa det (eller inte och ta konsekvenserna). Men i sak håller jag med. Jag hade också tagit med mig min kamera (om jag fått) och försökt ta några minnesbilder.

Inget svårt val. Fick den redan semestern 07 i födelsedagspresent tillsammans med beskedet att jag skulle bli farfar. Stort!

Ett glatt minne nu när man bär omkring på barnbarnet.

"Svärdottern" hade sommarjobbat som språkreseledare i USA och hittat en mugg med lämplig inskription (grandpa).

Därför får muggen även bli semestermuggen 2008. Nu mer aktuell än någonsin.

Lyssna och njut! En av de verkliga höjdarna från lördagens Springsteenkoncert på Ullevi.