Allt sedan sönernas framfart på isen har jag haft ett visst intresse för kringarrangemangen inom ishockeyn. Intron men kanske mest val av musik. Hockeyjockey har de ju kallats lite fyndigt, de som väljer musiken i spelpauserna.

Jag fuskade under dessa år själv i branschen med en ryggsäck till bredden fylld av kassettband med musiksnuttar. Det var härliga tider!

Blev några försök till att skapa riktiga intron också. Därför var det kul att kolla hur de gör på riktigt nuförtiden vid ett besök i Scandinavium.

Först Lena Nyman sedan Gary Moore och nu meddelas att saxofonisten Gunnar Bergsten, i min bok mest känd som medlem i Fläsket Brinner, har avlidit. Har förstått att han doch fick ett rikt musikliv även efter proggtiden. Det är dock från den tiden och med den musiken jag förknippar honom. Jag har ett antal konsertminnen med Fläsket Brinner och Gunnars karakteristiska saxspel. Lyssna gärna på Gånglåten eller Gunnars Dilemma så förstår ni vad jag menar.

Jag kommer att sakna dem alla. 

Twitter flammar till. Tre fyra snabba meddelanden nästan samtidigt; Lena Nyman död. Tänker tillbaka. Minns hur starkt mitt intryck var efter ett besök på Dramaten, eller kanske var det efter två, eller tre besök? Minnena blir starkare och starkare. Målarsalen och Berns var det också. Åren var 1972-73.

Gick på gymnasiet, var rätt så intresserad av ämnet svenska/litteratur. Hade förmånen att kunna se de bästa skådespelarna på nära håll, ibland på besök i skolan och ibland bara en kortare busstur bort, i Stockholm.

Det som gjorde starkast intryck var onekligen pjäsen Vildanden på Dramaten. Jag minns att jag var tagen efteråt. Faktiskt! Så gripande och en sådan rollprestation. Hade ordet ståpäls funnits då hade jag kunnat säga att jag hade det.

Under samma tidsperiod såg jag också Om sju flickor, modern pjäs där Lena Nymans spel verkligen etsade sig fast. Helt i en klass för sig.

Det tredje minnet; en annan gengre men samma upplevelse. Lena Nymans uppenbarelse bet sig fast trots att det även här var dåtidens giganter som omgav henne; Hasse & Tage (det var blytunga namn kring Lena på Dramaten också). Jag talar om Glaset i örat på Berns salonger. Vi var några kompisar som arbetat ihop en hög med pengar och bestämde oss för att på vuxet vis gå på krogen och se en show. Lena Nyman briljerade där också, se själva: