Ibland räcker det med att sluta ögonen och man tycks bli förflyttad både i tid och rum. Hade en sådan upplevelse igår på Nefertiti i Göteborg. Träd Gräs och Stenar spelade. Kollegan B hjälpte mig inledningsvis med en uppdatering kring bandet. Torbjörn Abelli dog i fjol. Bo Anders Persson inte heller kvar i bandet. Thomas Tidholm som funnits med kring gruppen sedan Harvesttiden var däremot föranmäld till spelningen.

Vi fick kanonplatser alldeles framför mixerbordet, endast 10 meter från scenen, oskymd sikt. Den karakteristiska musiken gungade igång. Det var som sagt som att bli förflyttad bakåt i tiden. Tidigt 70-tal. Suggestivt, malande men med en klangrik botten.

Utrustad med ny bärbar teknik och en ambition att dokumentera några ljudminnen höll mig sysselsatt inledningsvis. Tyvärr med mycket magert resultat. Telefonen klarade inte av att registrera ljudet, trots att jag använde en annan mikrofon än den inbyggda. Den lilla snutt jag försökte direktförmedla via Bambuser krånglade rejält, kanske nådde inte 3G-signalen ut från källarvalven ordentligt, vad vet jag?

Jag får, liksom på 70-talet, förlita mig till den minnesbild av musiken som etsat sig in i skallen. Duger gott det med för övrigt.

Kompisen B lyckades med att introducera oss för gitarristen Jakob Sjöholm och trummisen Tomas Mera Gartz i pausen. Vi ville fråga om möjligheten till CD-köp och blev "meddragna" backstage för signering. Glada, vänliga och avslappnade bandmedlemmar morsade glatt och under en kort nästan kaotiskt stund signerades mycket omsorgsfullt skivomslag och skrevs låtlistor inför den andra avdelningen i en salig blandning.

Tidholm, som anslöt till den andra akten, tillförde sång och underhållande mellansnack, men musikaliskt nådde inte den delen lika högt som den inledande timmen.

I dagens DN finns en recension av bandets spelning på Strand i fredags. Som jag uppfattar det delar recensenten min uppfattning därvidlag.

Med huvudet på kudden, och med lätta "konsertsusningar" i öronen, kändes även avslutningen på kvällen  som en flashback. Det är dock mycket fint att somna med den sortens susningar i öronen och med fina bilder innanför ögonlocken. Och kanske med ett nästintill fånigt leende på läpparna?