Tiden är ingenting. Så måste det vara när Beatles, Stones och nu: Ulf Lundell släpper nytt!

På en skiva som följde med musiktidskriften Mojo, septembernumret 2007, finns denna låt. En bortglömd sak för mig, både originalet och denna cover. Av en händelse plockade jag fram några CD från Mojo och Uncut. Denna version fastnade med en gång tillsammans med Stereofonics version av Angie.

En bra låt är alltid en bra låt (fast det känns underligt att höra Sandie Shaw göra Sympathie For The Devil och Nancy Sinatra sin tolkning av As Tears Go By).

Ibland räcker det med att sluta ögonen och man tycks bli förflyttad både i tid och rum. Hade en sådan upplevelse igår på Nefertiti i Göteborg. Träd Gräs och Stenar spelade. Kollegan B hjälpte mig inledningsvis med en uppdatering kring bandet. Torbjörn Abelli dog i fjol. Bo Anders Persson inte heller kvar i bandet. Thomas Tidholm som funnits med kring gruppen sedan Harvesttiden var däremot föranmäld till spelningen.

Vi fick kanonplatser alldeles framför mixerbordet, endast 10 meter från scenen, oskymd sikt. Den karakteristiska musiken gungade igång. Det var som sagt som att bli förflyttad bakåt i tiden. Tidigt 70-tal. Suggestivt, malande men med en klangrik botten.

Utrustad med ny bärbar teknik och en ambition att dokumentera några ljudminnen höll mig sysselsatt inledningsvis. Tyvärr med mycket magert resultat. Telefonen klarade inte av att registrera ljudet, trots att jag använde en annan mikrofon än den inbyggda. Den lilla snutt jag försökte direktförmedla via Bambuser krånglade rejält, kanske nådde inte 3G-signalen ut från källarvalven ordentligt, vad vet jag?

Jag får, liksom på 70-talet, förlita mig till den minnesbild av musiken som etsat sig in i skallen. Duger gott det med för övrigt.

Kompisen B lyckades med att introducera oss för gitarristen Jakob Sjöholm och trummisen Tomas Mera Gartz i pausen. Vi ville fråga om möjligheten till CD-köp och blev "meddragna" backstage för signering. Glada, vänliga och avslappnade bandmedlemmar morsade glatt och under en kort nästan kaotiskt stund signerades mycket omsorgsfullt skivomslag och skrevs låtlistor inför den andra avdelningen i en salig blandning.

Tidholm, som anslöt till den andra akten, tillförde sång och underhållande mellansnack, men musikaliskt nådde inte den delen lika högt som den inledande timmen.

I dagens DN finns en recension av bandets spelning på Strand i fredags. Som jag uppfattar det delar recensenten min uppfattning därvidlag.

Med huvudet på kudden, och med lätta "konsertsusningar" i öronen, kändes även avslutningen på kvällen  som en flashback. Det är dock mycket fint att somna med den sortens susningar i öronen och med fina bilder innanför ögonlocken. Och kanske med ett nästintill fånigt leende på läpparna?

Jag tror inte att lokalen är teater idag. När jag besökte Pistolteatern i början på 1970-talet för att lyssna på en gratisspelning med Fläsket Brinner var den belägen i Gamla Stan.

Gymnasiekompisen HH hade med sig sin bandspelare denna gången med. Jag kopierade i efterhand. Har i övrigt inte så många minnesbilder från spelningen. Bo Hansson var med på orgel, kanske även Bill Öhrström på congas. Hör en kvinna som sjunger; kan ha varit folksångeskan Turid.

Var någon gång i början på gymnasietiden, 70-71 kanske? Tror att det var en spelning mitt i veckan.

Har fler liveinspeningar på de gamla rullbanden. Det är inte uteslutet att jag försöjker föra över mer ljud från den tiden. Fast det blir en del plockande innan det är färdigt. Upptäckte också att den gamla trotjänaren till rullbandspelare vägrar att spola bakåt vilket försvårar återsökning/inspelning.

Glad och inte så lite stolt över rullen ovan. En liten kulturgärning tycker jag själv. Hittade min gamla "pappskiva" från 60-talet bland övriga 45-varvare. Bestämde mig för att försöka och till slut fick jag till det. Digitaliserad, räddad till eftervärlden och fäst på en YouTube-rulle. Lite blodad tand. Letar i minnet om det kan finnas annat material i samlingarna som också går att använda. Har kanske lite roliga saker men de ligger nog på gamla rullband eller trassliga kassettband. Mycket brus gissar jag. Och där går gränsen för vad jag kan trolla bort.

En sak till. Lägg gärna märke till spåren efter de intorkade tejpbitarna på bilden. Kollegieblock och tejp, man tog vad man hade när ett skivfodral skulle tillverkas på 60-talet.

Får genom dagens tidningar det ledsamma beskedet att musikern Bo Hansson dog i lördags. Mannen som bl.a skapade den helt fantastiska musiken som introducerade mig och många andra till Tolkiens mästertriologi Sagan om ringen. Han lyckades med att genom att sätta musik till de bilder han fick vid läsningen, skapa nya bilder hos oss som lyssnade. Och som vi lyssnade. Min sönderspelade Silence-skiva har på senare tid fått sällskap av en CD-utgivning som räddar mästerverket med oförstörd kvalité till eftervärlden. Att böckerna skulle läsas fanns det inget tvivel om, något som jag aldrig ångrat. En läsupplevelse utöver det vanliga.

Minns också med värme ett antal spelningar med Fläsket Brinner i början på 70-talet där Bo Hansson ibland medverkade.

En hammondorgel har måhända tystnat men musiken lever vidare .....